Lagom är bäst....
Funderade lite till på det där med önskan om solsken och klarblå himmel....... självklart gillar jag sommaren och värmen - fast i måttliga gradantal!
Det måste vara behagligt annars blir det olidligt. Gränsen kan vara hårfin.
Minns när jag och Martin åkte till Turkiet för att sola, bada och slappa. Åh, vad jag hade längtat! Såg verkligen fram emot våra 2 veckor i solen!
Det hann gå en dag sedan började jag ha nedräkning för att kunna åka hem igen. Det var olidligt att vara där!!! Värmebölja, vindstilla, inga moln...... ja det låter som en dröm men för mig var det snarare en mardröm!
Man orkade inte göra något om dagarna förutom att ligga platt som en pannkaka under ett parasoll på stranden. Möjligtvis orkade man vända sig eller kanske gå ner till vattnet för att svalka sig..... usch vad hemskt det var! :-(
Man hade ångest över att behöva gå tillbaka till hotellet på eftermiddagarna. Det tog ca 7 minuter och det kändes som att gå flera kilometer. Hittade dock en strategi. Martin tyckte jag var fruktansvärt pinsam men det sket jag fullständigt i! Jag skulle aldrig träffa någon människa härifrån igen så det kvittade vad de tyckte om mig!
När det började närma sig hemgång från stranden så tog jag mig ner till vattnet med mitt gigantiska badlakan. Kastade handduken i havet så att det blev genomblött. Sedan virade jag det runt mitt huvud och gick med det droppandes från mig.
Såg helnördigt ut - jag vet - men vad gör man inte?!
När vi sedan kom till hotellet så hade vi hittat ett sätt (för att inte bli ovänner) att välja vem som skulle få förmånen att kasta sig in i den kalla duschen först. Vi klunsade (ni vet - sten, sax, påse...) och den som vann fick kliva in i duschen. Den som förlorade fick ställa sig framför AC:n för att kunna överleva tills den andra hade duschat färdigt.....
Det var som att vinna högsta vinsten att få åka hem igen efter två veckor.
Lagom är bäst, eller hur? :-)
Det måste vara behagligt annars blir det olidligt. Gränsen kan vara hårfin.
Minns när jag och Martin åkte till Turkiet för att sola, bada och slappa. Åh, vad jag hade längtat! Såg verkligen fram emot våra 2 veckor i solen!
Det hann gå en dag sedan började jag ha nedräkning för att kunna åka hem igen. Det var olidligt att vara där!!! Värmebölja, vindstilla, inga moln...... ja det låter som en dröm men för mig var det snarare en mardröm!
Man orkade inte göra något om dagarna förutom att ligga platt som en pannkaka under ett parasoll på stranden. Möjligtvis orkade man vända sig eller kanske gå ner till vattnet för att svalka sig..... usch vad hemskt det var! :-(
Man hade ångest över att behöva gå tillbaka till hotellet på eftermiddagarna. Det tog ca 7 minuter och det kändes som att gå flera kilometer. Hittade dock en strategi. Martin tyckte jag var fruktansvärt pinsam men det sket jag fullständigt i! Jag skulle aldrig träffa någon människa härifrån igen så det kvittade vad de tyckte om mig!
När det började närma sig hemgång från stranden så tog jag mig ner till vattnet med mitt gigantiska badlakan. Kastade handduken i havet så att det blev genomblött. Sedan virade jag det runt mitt huvud och gick med det droppandes från mig.
Såg helnördigt ut - jag vet - men vad gör man inte?!
När vi sedan kom till hotellet så hade vi hittat ett sätt (för att inte bli ovänner) att välja vem som skulle få förmånen att kasta sig in i den kalla duschen först. Vi klunsade (ni vet - sten, sax, påse...) och den som vann fick kliva in i duschen. Den som förlorade fick ställa sig framför AC:n för att kunna överleva tills den andra hade duschat färdigt.....
Det var som att vinna högsta vinsten att få åka hem igen efter två veckor.
Lagom är bäst, eller hur? :-)
Kommentarer
Trackback
