pillao

Idag fick jag veta att en av mina grannar gick bort i måndags kväll... Att personen varit sjuk har vi vetat om och även att det nu på slutet tyvärr inte fanns något att göra åt det... Man är förberedd - men ändå är man det inte... Helt plötsligt finns inte den människan mer - här - hos oss. Det finns inget man kan göra åt det men det lämnar spår efter sig...

Nu ska jag inte påstå att vi umgicks eller var väldigt nära varandra - men - det saknas ändå en person här intill...
Mina tankar finns just nu hos personens anhöriga och funderar väldigt mycket på hur de klarar av detta - att leva vidare. Hur gör man? Var finner man styrkan?

Jag sitter här i mörkret och är alldeles ensam hemma (Martin har utvecklingssamtal och barnen är bortauktionerade till farmor & farfar i Hässleholm) tillsammans med Basti. Tänk om jag alltid hade varit så här ensam! Inget ljud - bara tystnad... Det är kanske detta jag ska tänka på de gånger jag svär högt för att jag inte tycker att jag får någon egen-tid och när ljudnivån överstiger "danger" på mätaren?!

Jag har tänt ett ljus i fönstret som ikväll får lysa för alla ensamma människor som känner saknad...