pillao

Igår kväll ville Erik diskutera döden vid middagsbordet mitt bland alla varma mackor. Han har tydligen funderat kring detta och hade hur många frågor och funderingar som helst.
Ellen däremot ville helst inte alls prata eller lyssna utan tyckte bara det var hemskt och satt och höll för öronen och sa "-peppar, peppar..." hela tiden. Mina barn tror att om man säger "-Peppar, peppar ta i trä" så händer inte det man pratar om...

Hur som helst så var det inte det lättaste att svara på hans komplicerade frågeställningar och funderingar.... är det inte det här man har faddrar och gudföräldrar till? Anders & Annika - hörde ni det?! Kom hit och lär min pojke allt ni vet om existensiella frågor!!!
Jag försökte få Erik att förstå att mamma var ma/no-lärare och inte var så bra på sådana här frågor men han gav sig inte...(envis som en åsna - det måste han ha efter mig).
Jag gjorde mitt bästa och försökte förklara så gott jag kunde men hur kan man förklara när man egentligen inte vet? En 5½ -åring nöjer sig inte heller med att man säger "-Jag vet faktiskt inte....."

"- Gör det ont att dö, peppar peppar?"
"- Varför dör man, peppar peppar?"
"- När kommer jag att dö, peppar peppar?"
"- Vem ska ta hand om mig när jag dött, peppar peppar?"
"- Hur ser det ut i himlen, peppar peppar?"
"- Får man vara uppe hur länge som helst i himlen, peppar peppar?"
"- Kan man få hål i tänderna i himlen, peppar peppar?"
"- Om man gräver ner mig när jag dött - hur kan jag då komma upp till himlen, peppar peppar?"

Ja, frågorna tog aldrig slut - men det gjorde mackorna och därmed middagen...(i detta fallet var det min räddning...). I vanliga fall brukar Martin och jag kunna hjälpa varandra och ta vid där den andre inte riktigt vet vad han eller hon ska
svara men nu var jag ju ensam...

Man kunde ju inte precis svara "- På A svarar jag... och på B svarar jag... och på C svarar jag PASS".

Tänk vilka djupa tankar det kan finnas hos en sådan liten individ... ♥