Internatskola

Sitter och tittar på en dokumentär från Storbritannien som handlar om att sätta sina 8-åriga barn på internatskola för att man vill ge dem en bra utbildning.
Det är en enorm förändring och omställning för dessa barn att helt plötsligt vara utan sina föräldrar i längre perioder. Visserligen tillåts föräldrarna hälsa på en gång i veckan men då endast en kortare stund.

Personligen kan jag förstå viljan hos föräldrar att vilja ge sitt barn det absolut bästa och skapa så bra förutsättnigar för framtiden som möjligt. Men att priset ska vara att låta sitt barn bo någon annanstans och inte dagligen kunna finnas tillhands, är för mig helt orimligt. Det måste finnas andra alternativ - att kunna ge sitt barn det allra bästa måste väl samtidigt vara att finnas där som förälder? Är det för att man som förälder jobbar så mycket och känner att man inte "hinner med"? Är det en anledning till att skicka sitt barn på internatskola - för att dölja sitt dåliga samvete?
Jag tänker inte döma någon annan utan enbart svara hur jag resonerat. För mig hade detta inte varit ett alternativ.
När de 8-åriga flickorna börjar gråta och säga att de vill följa med sina mammor hem så säger mammorna:

"- Var nu en stor flicka!"

En pojke som blir intervjuad säger att om man inte träffar sina föräldrar på länge så vänjer man sig men om man träffar dem ofta så längtar man bara hem och vill vara med dem.
Tja, det är väl inte så konstigt? Det konstiga för mig är att man faktiskt strävar efter att vänja sig av med sina föräldrar! Vill man som förälder det???


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0