Dramatik

De "närmast sörjande" har varit här hemma ikväll för att fira/glädjas med mig för att jag blivit ett år äldre......
36..... 36 år.....! Jag och Martin pratade om detta häromdagen och vi är rörande överens om att vi båda anser att vi stannade i ålder någonstans mellan 25-30.
Samtidigt borde man väl vara glad över att man faktiskt får möjligheten att fira en ny fördelsedag år efter år. Det innebär ju faktiskt att man lever och har fått uppleva ytterligare ett år som garanterat varit fyllt av olika händelser - vissa positiva och vissa negativa.

Vid 17- 17.30 skulle gästerna anlända och det gjorde de på löpande band samtidigt som jag och Martin höll på att fixa det sista till middagen.
Helt plötsligt skriker Erik till och jag ser hans blick - det är något som inte riktigt stämmer. Det visar sig att lillkillen har åkt kana på en liten bit av listen till vår innertrappa. Tydligen har där varit en flisa som då fastnat i hans jeans och dragits med. Detta resulterade i att denna lilla flisa blev en stor och lång speta (hoppas ni kan definiera "flisa" och "speta") och gått rakt genom hans jeans och in i hans lilla skinka. Av med byxorna och försöka lirka bort den där långa träspetan som går genom både jeans och kalsonger..... Erik klagar på att det fortfarande gör ont och då upptäcker vi att den sista delen av spetan sitter kvar i hans ena rumphalva (skinka).
Vad gör då jag? Jo det som naturligtvis faller sig vara det mest normala - jag försöker så klart dra ut spetan. Tar tag i den lilla biten som sticker ut och sen drar jag. Och jag drar..... och jag drar....! Huden följer med men inte fasiken släpper spetan! Den sitter som fastkilad! Även Martin testar att dra i spetan och även då ser det ut som om huden håller på att följa med men den där spetan släpper inte! Vi upptäcker då att den är ganska rejält fastnitad i huden och vi anar att ca 1 cm är rakt in i skinkan.
Erik är ledsen, potatisen kokar, ärtorna ska strax tas av spisen, det ringer på dörren - fler gäster.........
Jag känner bara ...... *SUCK*

Det blir Martin som åker med Erik in till sjukhuset och farfar följer med. Efter en stund börjar jag fundera på hur dum jag kunde vara som lät Martin åka! Han som inte klarar av sådana här situationer och blir svimfärdig av minsta lilla. Herregud - hur ska detta sluta?! Kommer på mig själv att jag oroar mig mer över om Martin ska flippa eller svimma än vad jag oroar mig för hur Erik ska klara det. Vad säger det egentligen? ;-)

Efter en dryg timme så är de tillbaka med spetan. Allting hade gått bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0