Varför hejda egentligen?
Imorgon är det den årliga pingisturneringen på Öllsjöskolan och det är något som Erik sett fram emot länge.
Han har längtat och längtar och traggat avigt och rätt om den här turneringen.
Han känner säkert själv att han kan ha en ganska god chans att prestera bra med tanke på att han spelar aktivt och tränar pingis två gånger i veckan.
Då kommer det här typiskt svenska(?) fram - dämpa dig, du ska inte tro att du är nåt. Var ödmjuk och framhäv inte dig själv.
Både jag och Martin (kanske främst jag) har varit på Erik så fort han pratat om denna turnering och påmint honom om att det finns andra som är minst lika bra, att man inte ska bli "kaxig" osv.
Men nu funderar jag på varför jag egentligen gör så?!
Varför kan han inte få njuta av stundens ev strålkastarljus?
Några minuter i rampljuset då han verkligen får skina och lyftas för något som han också själv tycker att han är bra på.
Varför dämpa hans förväntan och glädje genom att "trycka ner" och påminna om att det alltid finns andra som är bättre?
Är det egentligen en rädsla hos oss själva - att vi inte vill att våra barn ska upplevas på ett visst sätt?
Är vi rädda att någon ska tycka något om vår syn på barnuppfostran då?
Är det för att vi innerst inne vill skydda våra barn från misslyckanden och besvikelser?
Innerst inne vill vi ju ha självständiga, levnadsglada och modiga barn.
Då måste vi också låta dem vara det!
Så nu peppar jag Erik inför morgondagen och lyfter honom till skyarna
HEJA ERIK!
