pillao

Ja, eller vad är detta?!

Den senaste tiden har Ellen haft lite svårt att somna om kvällarna och inte kunnat komma till ro. Hon har varit ledsen och orolig.
Hon har svårt att sätta fingret på det och kan inte riktigt förklara känslan men har hela tiden hittat anledningar till varför mitt och Martins sovrum är mycket mysigare än hennes.

Det har varit allt från lampor och belysning till hur sängen varit bäddad....

Ena stunden känner hon sig ensam (fast vi ligger vägg i vägg), andra stunden kan hon helt enkelt bara inte somna och ikväll är hon helt enkelt bara ledsen för att vi inte kan förstå henne.

Jag försöker verkligen förstå och egentligen tror jag faktiskt att jag förstår men precis som Ellen kan jag inte verbalisera känslan.

Igår kväll när jag legat och myst lite med henne, tröstat och pratat så blev det så himla påtagligt.
En resa genom tiden tillbaka till då jag själv var runt 11 år.
Grejen är nämligen att jag kände precis likadant själv då som Ellen gör nu.
Jag var ledsen, kände mig ensam så fort det var dags att gå och lägga sig på mitt rum, lite rädd (vet egentligen inte för vad?) men framförallt så kunde jag inte somna.

Jag var livrädd att de andra i familjen skulle somna före mig.
Istället för att slappna av så låg jag och lyssnade på alla ljud och kunde exakt höra vad pappa gjorde och när han började närma sig "gå-och-lägga-sig-fasen".

Hela situationen blev så ångestladdad och var så under en väldigt lång tid.
Det gick så långt att mamma sov på madrass inne på mitt rum alt sov jag på madrass inne i deras rum.
Dessa nätter somnade jag direkt.

Jag minns så väl att jag en sen kväll var så himla ledsen och kunde inte somna. Då ritade jag en teckning och skrev ett brev till mig själv som jag skulle läsa när jag själv blev vuxen och fått barn.

Jag minns så väl att syftet var att jag själv åtminstone skulle förstå känslan och komma ihåg hur det varit om mitt eget barn också kände så här. Att jag inte skulle bli irriterad utan verkligen förstå.

Ja, och här är vi nu.

Igår kväll plockade jag fram mina gamla dagböcker och speciellt den dagbok där jag visste att teckningen låg i.

Det Ellen tidigare försökt uttrycka för mig var EXAKT det jag skrivit i brevet för 27 år sedan!
Jag kunde känna att jag flög bak i tiden.... kom t.o.m. ihåg vilket nattlinne jag hade på mig.....

I dagboken hade jag sen skrivit flera inlägg om just detta.... om hur jag upplevde det, hur mamma och pappa reagerade och hur jag trodde att de upplevde det men framförallt den där förlamande känslan av att inte riktigt kunna förklara :-(

Som vuxen är man så instyrd på att hitta "felet". Man vill ha en anledning till varför det blivit som det blivit.
Jag minns en gång när pappa satt på sängkanten och försökte prata med mig om varför jag var ledsen.
Jag försökte förklara alla mina mixade känslor på en gång men han fastnade för att jag nämnt "rädsla".

Då blev han fast besluten om att ta reda på VAD det var jag var rädd för och tillslut blev jag så trött och ledsen på allt att jag bara hittade på något.
Jag sa att jag var rädd för bränder.
En sanning med modifikation. Visst tyckte jag inte vidare mycket om bränder.... men rädd? Nja.

Det hela slutade med att pappa redogjorde för var alla våra brandvarnare satt i hela huset och hur de fungerade och därmed så behövde jag inte vara rädd mer.

:-)

Barn är inte dumma.

Jag är så glad att jag har mina gamla dagböcker kvar.
Men det löser fortfarande inte Ellens "komma-till-ro-problem".

Personligen tror jag att de är självlösande nu när skolan börjar igen.
Brukar bli så.