Att välja bort livet....
Har suttit här och velat om jag ska skriva ett inlägg om det som snurrar runt i skallen på mig just nu, eller om jag ska strunta i det. Men eftersom jag inte kan sluta fundera så väljer jag ändå att ventilera det här....och det är väl egentligen därför som jag har den här bloggen - för min egen skull!
Idag har jag fått veta att en person (som jag absolut inte känner personligen men mycket väl vet vem det är) valde att avsluta sitt liv för några dagar sedan...... Hur tragiskt är inte det?
Det är så många känslor som bubblar upp hos mig.....först och främst kommer ilskan över att en person som är både pappa och make(?)/sambo väljer att lämna sin familj utan en förklaring. Ingenting som kan vägleda dem till varför det slutade så här. Sen kan jag mycket väl förstå att man måste må fruktansvärt dåligt för att välja den här vägen. Det finns säkert många faktorer som har spelat en roll och som vi aldrig kommer att få veta. Att man kanske anser att detta blir det mest skonsamma för familjen i det långa loppet osv.
Jag tycker dock att det är det mest egoistiska val man kan göra - en "enkel" utväg. Man har alltid val att ta och man väljer själv vilken väg man ska gå men det är inte alltid du själv som behöver vara den som sopar upp och tar smällarna. Tyvärr blir det ju så i dessa fall. För vem är det som får förklara för barnen samtidigt som man själv ska orka gå vidare - jo den som är kvar. Man lämnar efter sig barn med skuldkänslor och obesvarade frågor. Varför, pappa? Är det något jag har gjort?
Om man en gång i livet får privilegiet att få barn - då är det ett ansvar som man tar på sig på livstid! Det innebär inte att man kan "ge upp" och dumpa ansvaret på någon annan bara för att man själv har hamnat i en uppförsbacke. För visst hamnar vi där då och då......ibland kan det kanske kännas som om backen aldrig tar slut men man kan inte ge upp på detta sättet ändå. Om du gör allt för att dölja dina motgångar och bekymmer för dina närmsta.....hur ska de då kunna vara där och stötta dig?
Usch, detta inlägg blev väldigt "flummigt" men det kommer rakt från hjärtat.
Idag har jag fått veta att en person (som jag absolut inte känner personligen men mycket väl vet vem det är) valde att avsluta sitt liv för några dagar sedan...... Hur tragiskt är inte det?
Det är så många känslor som bubblar upp hos mig.....först och främst kommer ilskan över att en person som är både pappa och make(?)/sambo väljer att lämna sin familj utan en förklaring. Ingenting som kan vägleda dem till varför det slutade så här. Sen kan jag mycket väl förstå att man måste må fruktansvärt dåligt för att välja den här vägen. Det finns säkert många faktorer som har spelat en roll och som vi aldrig kommer att få veta. Att man kanske anser att detta blir det mest skonsamma för familjen i det långa loppet osv.
Jag tycker dock att det är det mest egoistiska val man kan göra - en "enkel" utväg. Man har alltid val att ta och man väljer själv vilken väg man ska gå men det är inte alltid du själv som behöver vara den som sopar upp och tar smällarna. Tyvärr blir det ju så i dessa fall. För vem är det som får förklara för barnen samtidigt som man själv ska orka gå vidare - jo den som är kvar. Man lämnar efter sig barn med skuldkänslor och obesvarade frågor. Varför, pappa? Är det något jag har gjort?
Om man en gång i livet får privilegiet att få barn - då är det ett ansvar som man tar på sig på livstid! Det innebär inte att man kan "ge upp" och dumpa ansvaret på någon annan bara för att man själv har hamnat i en uppförsbacke. För visst hamnar vi där då och då......ibland kan det kanske kännas som om backen aldrig tar slut men man kan inte ge upp på detta sättet ändå. Om du gör allt för att dölja dina motgångar och bekymmer för dina närmsta.....hur ska de då kunna vara där och stötta dig?
Usch, detta inlägg blev väldigt "flummigt" men det kommer rakt från hjärtat.
Kommentarer
Trackback
