Börjar bli stor
Tiden går och ibland stannar man upp och tittar lite extra på sina barn och funderar på när i hela fridens namn de blev så stora? När hände det?
Men så är det ju och framförallt när man är tillsammans varje dag så blir man ju "hemmablind".
Igår blev jag dock varse om att Ellen börjar bli stor och börjar tassa in på områden som tidigare bara funnits lite suddigt i utkanten.
Känslor svallar och samtidigt som man tagit ett steg in i en ny värld så står man ändå kvar med andra foten i den värld där man fortfarande känner sig liten och trygg.
Kan ni backa ert eget personliga band och känna igen känslan?
Jag kan.
Det är tufft och innan man har hittat sin egen väg i det virrvarr av stigar man ställs inför - tja, det tar sin tid och man kommer att snubbla på många hinder innan man hittat den väg som känns rätt.
Det går inte att snabbspola och hur gärna man än vill skydda sina barn från fallgropar så är det ändå så att de måste få trilla och resa sig igen.
Det man då hoppas på är att man får vara där med en hjälpande hand när de reser sig och att de inser att man faktiskt inte måste kunna klara allting själv utan det finns ett nätverk runtomkring.
Det härliga med just Ellen är att hon fortfarande känner att hon kan berätta allt för oss och det är en härlig känsla att få som förälder! ♥
