Jag och mina grodyngel!
Var precis ute i köket eftersom mitt beroende av julmust beordrade mig att hälla i mig en slurk.... ;-) Höll på att tappa hela flaskan i golvet....
Fick en flash-back och kom och tänka på ett tillfälle i våras då jag hade tagit hem ett "experiment" från skolan som eleverna brukade sköta om under vardagarna - nämligen att föda upp grodor. Se dem utvecklas från ägg till färdiga små grodor!
Ärligt talat, NO-människa som jag är, så tyckte nog jag att det var minst lika kul som eleverna i skolan! :-)
Jag tog hem dem varje helg och pysslade om dem och Martin bara skakade på huvudet och tyckte jag var knäppare än vanligt *skratt*.
Jag vet att jag skyllde på våra egna barn - att det var ett bra tillfälle för dem att få ta del av och lära sig mer om grodutvecklingens olika stadier - tror inte han gick på det......
Hjälp vad jag asade på dem - på bussen, i bilen o.s.v. Grodvattnet det skvalpade över när jag transporterade dem och det var lite jobbigt ibland - det måste jag erkänna!
Jag vet att jag ville ha det lilla akvariet ute i köket så att man kunde titta på dem. Det ville inte Martin! Han bar ut dem i tvättstugan så fort jag vände ryggen till - och jag bar in dem i köket igen lika fort *haha*!!!
Hur som helst så var det en kväll då jag skulle flytta dem av någon anledning. Det fanns ett lock med handtag och det var ju så man bar hela plastakvariet med vatten och grodyngel.
Jag gick med akvariet i köket och av någon konstig anledning så funderade jag på vad som skulle hända om jag skulle råka tappa hela akvariet..... och vips så gör jag det!!!!
Öööhhh..... vad gör man?
Jag skrek på Martin och sedan kastade jag mig ner på alla fyra för att försöka rädda så många grodyngel det bara gick. Det var hur mycket vatten som helst och små sprattlande, svarta grodyngel över hela klinkergolvet! Vilken scen!
Nu är det skitkul - då var det panik!
"-Rädda grodorna!" skriker jag till Martin samtidigt som jag håvar med händerna och kastar i akvariet.
"- Skit i grodorna och rädda köket!" skriker Martin.
Vi hade inte alls samma fokus.
Så jag räddade liv och Martin räddade lister och socklar.
När jag äntligen räddat så många yngel jag kunde så var det bara att försöka torka upp allt vatten - som hade trängt in ÖVERALLT!!! Hur kan det bli så mycket vatten?!
Vilken syn! Vid midnatt stod jag och Martin och fönade socklar....... *suck*
Jag fick aldrig ta hem de där grodynglena igen..... :-(
Till eleverna fick jag säga att det var naturens gång..... när de undrade var 2/3 av alla grodyngel tagit vägen......*ler*
foto - Pernilla Alverup
foto - Pernilla Alverup
Vad kul att läsa om grodprojektet igen, jag kan se detta framför mig när ni räddar socklar och grodor. Du var ju rädd att de skulle få "hjärnskakning".
Kommer ju ihåg att Martin inte var lika förtjust som vi i de små liven. Tänk alla gånger jag var i dammen och hämtade dammvatten så de små skulle må bra, ja vad gör man inte för de små grodorna.
Erik gillade ju detta projekt jättemycket.
