pillao

Första "riktiga" arbetsdagen (=eleverna började idag) är avklarad och det känns som om någon slagit till mig med en klubba i huvudet. Är trött men på ett bra sätt! :-)
Det har varit en härlig och bra dag och det känns hoppfullt.
Båda barnen tvingades ner i soffan när jag kom hem för att sedan (i detalj) berätta allt om sin första skoldag. (Jag som  lovade mig själv när jag var liten att jag ALDRIG skulle bli så jobbig som mina föräldrar som ville veta vad man gjort i skolan *hehe*)

Båda barnen var helnöjda och plötsligt känns det så definitivt......mina barn (OK, Martins också...) har blivit så stora och sjävgående. Man är inte längre behövd på samma vis och det känns på sätt och vis lite sorgligt men naturligtvis också väldigt skönt!
Idag var det Martins dag....han skötte lämning och hämtning. Imorgon är det min tur och jag ser fram emot det faktiskt. Man vill ju vara delaktig och ha koll på vad som händer och allt sånt.....ja, ni vet.
När jag berättar för Erik ikväll att jag ska lämna och hämta honom i morgon så svarar han:

"- Alltså, hämta mig kan du göra men jag ska åka buss själv till skolan imorgon så du kan inte lämna mig."

Jag hade ju nästan sett fram emot att få lämna honom men självklart vill jag ju också uppmuntra honom i hans självständighet och bli glad att han vill ta bussen med sina kompisar.