Vilse i skogen
Idag skulle jag och Basti ut i skogen och spåra. Vi var i Horna tillsammans med de andra som går kursen ledda av Nilla och Mia :-)
Jag fick "order" om att lägga ett appellspår till Basti...... 100 m in i skogen, vinkla och sedan 100 m, vinkla och sedan mål. Däremellan kunde jag lägga godis, pinnar och leksaker som jag ville.
Det började bra..... 100 meter rakt in i skogen var ju inte så svårt. Efter vinkeln började jag räkna stegen igen och tyckte mig har ganska bra koll på det. Men någonstans gick det galet. Efter sista vinkeln var jag helt "lost". Jag kunde inte höra de andra, visste inte var jag befann mig, hade tappat räkningen på stegen och hade dessutom lagt mobilen i bilen.
Ett tag funderade jag seriöst på att sätta mig och vänta på att de skulle släppa ut Kaxe eller Diablo att leta rätt på mig. En kort stund kände jag aningen panik då jag ropat på de andra utan att de svarat och jag började då springa istället och sket fullständigt i att lägga ut små korvbitar i spåret. Skit i korven.....jag vill hitta ut från skogen!
Efter ett tag kom jag ut på vägen och då kan jag skymta de andra ca 400 meter längre bort. Snacka om att vara på villovägar! :-(
När det sedan är vår tur att ta spåret så bekänner jag att jag har "noll koll" på vart jag gått. Basti tappar spåret en gång (när jag korsat en väg) men efter ett tag hittar han det igen och jag känner att jag måste börja lita på honom och hans nos. Efter ytterligare en stund drar han mot ett helt annat håll och jag vet med bestämdhet att jag INTE gått där. Nilla frågar om jag är säker och jag svarar bestämt JA!
"- Alltså efter detta litar jag faktiskt mer på Basti än på dig." svarar hon.
Med facit i hand var det ju helt rätt beslut! Det visade sig efter bara en liten bit att han var helt rätt, hittade slutpinnen och vi kom rätt. Om jag hade fått styra hade vi återigen kommit helt fel.
Ja, vad ska jag säga? Jag var ju aldrig någon stjärna på orientering........
Kanske borde köpa en hand-GPS?
Jag fick "order" om att lägga ett appellspår till Basti...... 100 m in i skogen, vinkla och sedan 100 m, vinkla och sedan mål. Däremellan kunde jag lägga godis, pinnar och leksaker som jag ville.
Det började bra..... 100 meter rakt in i skogen var ju inte så svårt. Efter vinkeln började jag räkna stegen igen och tyckte mig har ganska bra koll på det. Men någonstans gick det galet. Efter sista vinkeln var jag helt "lost". Jag kunde inte höra de andra, visste inte var jag befann mig, hade tappat räkningen på stegen och hade dessutom lagt mobilen i bilen.
Ett tag funderade jag seriöst på att sätta mig och vänta på att de skulle släppa ut Kaxe eller Diablo att leta rätt på mig. En kort stund kände jag aningen panik då jag ropat på de andra utan att de svarat och jag började då springa istället och sket fullständigt i att lägga ut små korvbitar i spåret. Skit i korven.....jag vill hitta ut från skogen!
Efter ett tag kom jag ut på vägen och då kan jag skymta de andra ca 400 meter längre bort. Snacka om att vara på villovägar! :-(
När det sedan är vår tur att ta spåret så bekänner jag att jag har "noll koll" på vart jag gått. Basti tappar spåret en gång (när jag korsat en väg) men efter ett tag hittar han det igen och jag känner att jag måste börja lita på honom och hans nos. Efter ytterligare en stund drar han mot ett helt annat håll och jag vet med bestämdhet att jag INTE gått där. Nilla frågar om jag är säker och jag svarar bestämt JA!
"- Alltså efter detta litar jag faktiskt mer på Basti än på dig." svarar hon.
Med facit i hand var det ju helt rätt beslut! Det visade sig efter bara en liten bit att han var helt rätt, hittade slutpinnen och vi kom rätt. Om jag hade fått styra hade vi återigen kommit helt fel.
Ja, vad ska jag säga? Jag var ju aldrig någon stjärna på orientering........
Kanske borde köpa en hand-GPS?
Kommentarer
Trackback
