pillao

Var det någon som kände för att ge mig en stor, fet smäll rakt i nyllet efter förra inlägget? Det är nämligen däremellan jag pendlar just nu. Ena stunden tycker jag "synd" om mig själv för att sedan sekunden efter känna mig som världens mest ruttna mamma som känner så.
Jag borde vara tacksam för det jag har och glädjas över de små sakerna.
Jag har en son som är frisk (vattenkoppor och andra småsjukdomar räknas inte).
Jag får förmånen att vara hemma och ha kvalitetstid med honom.
Vi är omgivna av möjligheter - det handlar bara om att jag har dålig fantasi.

Allt detta tänker jag på när jag bl.a. läser Veronicas blogg om hur hon precis mist sitt nyfödda barn. Det är inte någon person jag känner utan halkade in på hennes blogg av en ren slump. Hennes/deras öde berörde dock mig ända in i själen.
Normal graviditet, normal förlossning...... men sen tar det slut. Så fruktansvärt tragiskt!

Det är vid sådana tillfällen jag skäms över min egoism.