Full aktivitet vid midnatt!

Igår kväll när jag skulle göra mig i ordning för sängen så upptäckte jag att mitt snitt under foten hade spruckit upp på ett ställe och nu var det en glipa som inte såg så kul ut.
Jag hade slut på självklibbande linda och dessutom hade jag inga små stripes hemma.
Vad gör man?
Jag insåg ju att jag var tvungen att sätta något över glipan - dels för att skydda så att det inte skulle komma in något skit men också för att dra ihop glipan.
Klockan 22.30 är det inte så enkelt att hitta lösningar.... det är ju inte bara att köra till affären precis.

Tur att vi har grannsamverkan här i kvarteret *hehe*. Jag såg att granne nr. 1 inte hade gått och lagt sig. Skickade in Martin att knacka på. Han var väl inte precis överlycklig över det uppdraget ;-) men vad gör man inte? Jag åberopade det där - "i nöd och lust" -  som man säger i kyrkan vid bröllopet :-)

I nödfall skickade jag också ett meddelande på Facebook till granne nr. 2 som jag vet jobbar inom vården och tänkte att hon kanske råkade ha något lämpligt hemma. Tyvärr svarade hon inte så Martin fick alltså snällt traska tvärs över gatan och knacka på hos granne nr. 1.

Ibland har man tur! Jag fick tag på lite sårtejp och kunde dra ihop den lilla glipan.
Sen somnade jag gott.... och sov nog som en stock..... för vid midnatt kom tydligen granne nr. 2 hem från nattpasset på jobbet och hade då läst mitt meddelande på FB. Hon såg att lyset inne hos oss var tänt och skrev ett meddelande tillbaka till mig om att jag kunde komma in och hämta tejp eftersom hon hade hemma.
Lyset var visserligen tänt men det är ställt på timer men det kunde ju inte hon veta.

När jag inte svarade så skrev hon igen att jag kunde hämta det i brevlådan nästa dag. När hon gick ut för att lägga det i brevlådan så tyckte hon att hon hörde ljud inifrån vårt hus så hon bestämde sig för att knacka på eftersom vi ändå var vakna och jag dessutom var i behov av stripes.

När hon knackade på dörren så bröt hundlarmet ut!
Basti hade tydligen (vad vet jag? Jag sov ju!) farit upp från sin bädd och börjat skälla som en galning. Sen hade han rusat ner för trappan fortfarande skällande som en galning.
Martin hade vaknat och i stort sett bara hunnit se svanstippen på Basti när han försvann ut från vårt sovrum på väg ner till ytterdörren.

Hahahaha :-)
Jaja, jag fick alltså mina plåster och Martin fick hög puls ;-)

Är dock lite förvånad över två saker:
- över hur hårt och djupt jag sover *hrrmm*

- när blev Basti sådan vakthund? När han väl har somnat sover han oftast stenhårt och man brukar kunna komma hem och kliva över honom utan att han ens vaknar. Han skäller nästan aldrig men samtidigt vet vi att han vaktar mycket mer när inte hela flocken är samlad. Det räcker att någon av oss i familjen är borta en kväll så är han mycket mer vaksam. Nu är ju inte Ellen hemma så han gör kanske som han brukar? Annars är detta inte likt honom. Fast för vår del så gör det ingenting. Tycker snarare att det var en bra egenskap :-)
Han kan ju också ha blivit skrämd fast samtidigt brukar han då aldrig vara så modig att han går först utan vill gärna vänta in oss andra och smyga bakom oss (hihi, ja som en liten fegis).
Kanske har det blivit man av honom? *hehehe*

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0